Konsten jag gör till mig själv
Jag har målat och tecknat så länge jag kan minnas. De senaste tretton åren som yrkesverksam konstnär.
Skapandet har alltid varit min plats, mitt språk och mitt sätt att uttrycka mig.
Mina motiv har genom åren kretsat kring kvinnofigurer och natur. Återkommande former, återkommande teman, som om de alltid funnits där och väntat på att få ta plats på pappret eller duken.
Men de senaste åren har något förändrats.
Måleriet har inte känts lika självklart & inspirerande som förut. Glädjen har ibland känts mer avlägsen. Blockeringar har kommit oftare, tillsammans med en envis känsla av att aldrig riktigt bli nöjd. Jag har vänt och vridit på frågan inom mig: Vad är det som saknas? Behöver jag byta stil helt? Teknik? Uttryck?
I en värld där sociala medier ständigt är närvarande är det lätt att både hitta inspiration och samtidigt tappa fotfästet. Att jämföra sig. Att känna att det man gör kanske inte räcker till..
Men de senaste dagarna har något klarnat för mig. Som om ett ljus sakta tändes.
När jag häromdagen försökte sätta ord på min idealkund, en övning de flesta företagare förr eller senare ställs inför, dök alla de där frågorna upp:
Hur vill hen omge sig?
Vilken stämning längtar hen efter i sitt hem?
Var bor hen?
Livsstil ? Familj??
Frågor som lätt blir abstrakta, nästan omöjliga. Sådana man mest sitter och gissar sig fram till. Men så kom insikten. Plötsligt och nästan skrattretande tydlig.
Min idealkund är ju jag!
Det fick mig att stanna upp.
Vad är det egentligen som får mig att känna inspiration på riktigt? När allt faller på plats, när det känns hemma, självklart, inspirerande utan minsta spår av förvirring? Svaret har alltid funnits där.
Keramiken.
Keramiken har för mig alltid varit lätt. Lekfull. Lustfylld. Och det jag älskar med den är materialet. Den råa känslan, kopplingen till naturen, motståndet och det meditativa med att skapa i lera. Det är precis det jag vill ta med mig in i mitt måleri.
Att arbeta mer med känslan av rå natur. Med materialitet. Med närvaro.
Framöver vill jag måla som om varje verk är till mig själv.
Som om jag skapar en riktig "Masterpiece" till mig själv. Inte för att imponera, utan för att det måste få finnas. Något som väcker lusten igen. Något som känns sant.
Och kanske är det just där, i det som känns mest äkta, som glädjen alltid har väntat.
Jag kommer inte att ändra mitt bildspråk eller mina motiv helt.
De är en del av mig, av min historia och mitt sätt att uttrycka mig. Men jag kommer att lyssna mer. Känna in. Tillåta processen att ta den tid den faktiskt behöver.
Jag vill släppa stressen över att det snabbt måste bli något.
Inte skapa för att fylla ett flöde eller möta ett tempo som inte är mitt.
Istället stanna i känslan, arbeta långsammare, djupare – och låta varje verk få växa fram på sina egna villkor.
Det här är ett skifte för mig. Ett mjukare sätt att arbeta, men samtidigt mer kompromisslöst. Mer sant.
Jag hoppas att ni vill följa med på den här resan.
Och jag hoppas, innerligt, att ni kommer att känna det jag känner och tycka om det som växer fram.
Här är en av mina "moodboards"
En samling bilder, färger och uttryck som fungerar som en påminnelse. Om känslan jag vill bära med mig i skapandet, färgskalan, materialen och stämningen som känns hemma på riktigt.
Och här är min senaste målning, som när jag påbörjade var full av förvirring, men avslutades med min nygamla inspiration :-)
